jblovestories

Jag gav honom en passionerad kyss och jag hade hållt på i en evighet om inte han skulle iväg. Jag tvingade mig att avsluta kyssen och steg ut. Jag vinkade efter honom tills det att hans range Rover inte syntes längre.

---

Jag kände mig fånig som stod där och vinkade så länge men med Justin gjorde det inget. Med Justin kunde jag vara mig själv. Jag gick in i simhallen och tog ett skåp. Jag bytte om och och låste mitt skåp. Sen gick jag mot femtiometers bassängen. Det var ganska tomt sånär på kankse ett dussin pensionärer och några ungsomar inte långt från min ålder antog jag. jag hoppade i och började simma lite lugnt. Det gjorde ganska ont i benen men jag bet ihop. Jag skulle klara det. Jag var ju tvungen. Vad skulle jag annars göra. Jag simmade i kanske i tio minuter när en kille stannade mig. Han var ganska lång med fint brunt hår och ljusbruna ögon. Han såg väldigt söt ut.
-Hej, jag känner igen dig. Kommer du hit ofta?
-Inte så ofta som jag skulle vilja.
-Ska jag visa dig hur man simmar snabbare?
Jag började gapflabba och han tittade oförstående på mig.
-Förlåt men det behövs inte. Jag kan simma snabbt nog. Han tittade skeptiskt på mig.
-Är du säker, det går ganska segt.
Jag pekade på mina kryckor på kanten.
-Aha, så du simmar snabbt annars?
-Ja. Fast jag simhoppar mycket mer. Och bättre!
-Så du är simhopperska! Nu vet jag vem du är. Du är Gemma Richards.
Jag nickade glatt.
-Trevligt att träffas. Jag visste inte att du hade flyttat till Atlanta. Mitt namn är Jake. Eller Jacob men säg Jake.
-Ok...
-Hur går det med simhoppningen?
-Det gick bättre i London men det går väl helt ok.
-Haha. Men du kan inte ha varit här så länge va?
-Nej jag har bott här i snart två veckor.
-Då känner du nog inte till allt här. Vill du att jag ska visa dig runt någon gång?
-Haha, visst.
Jag fortsatte simma och märkte att Jake simamde bredvid mig.
-DU är ingen stalker va?
-Nej då.
Jag fnissade och simmade vidare.

Efter simningen hade jag och Jake bytt nummer och hoppat på samma buss hem. Det visade sig att han bara bodde två busshållplatser ifrån mig. Han var jättetrevlig och så men det kändes lite konstigt att prata med honom sådär. Och det berodde på Justin. Undrar vad han hade tyckt om det. Men vi pratade ju bara, inget annat. Och jag kunde faktiskt behöva mer än en riktig vän här i Atlanta, den enda jag faktiskt annars umgicks med var ju Justin. Och han skulle väl åka till andra städer bra mycket oftare än hittills.

När jag kom hem packade jag upp min väska och märkte att Nate redan var uppe. Mamma sov.
-Tjena syrran. Whats up?
-Ok, du låter inte mycket som en bror när du pratar sådär, men ok. Själv då?
-Haha, du är krävande men allt är bra. Medan du latade dig på simhallen har jag packat allt inför nästa halvår och till och med hunnit käka frukost.
-Så duktig man kan vara då. När åker du?
-Om en timma typ. Bussen kommer då.
Jag hade tagit ett äpple och mumlade ett aha.
-Men klarar du dig här hemma ensam utan någon.
-Jag är sexton, inte sju.
-Fel! Du är 15 och din mentala ålder är kanske högst tio.
-Käften, sa jag och skrattade. Jag skulle sakna honom.

Medan jag sprang, *host* haltade, upp till mitt rum fick jag ett sms. Och sen ett till direkt efter.

"Saknar dig redan.
Har en intervju om fem minuter,
men jag ringer dig sen.
Love ya.
XX Justin"

"Hej, jag har sjukt tråkigt,
vill du hänga med och
bowla med några vänner?
// Jake"

---

Nu bli det kanske lite konstigt men det är ju allt större anledning för er att kommentera vad ni tycker!