jblovestories

Jag tittade på honom och han log lite sorgset men han hade gråtit.
-Ska jag hjälpa dig upp? Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Han drog snabbt upp mig och räckte mig mina kryckor och mobil. Sen satte jag mig ner på bänken. Han tittade ett tag på mig innan han satte sig bredvid mig. Och där satt vi...

---

Han vände sig mot mig ett par gånger och öppnade munnen som för att säga något men lät bli för varje gång.
-Du behöver inte sitta här hos mig. Det gör du inte.
-Gemma, du måste förstå...
-Vad finns att förstå som jag inte fattat?
-Anledningen.
-Justin, förlåt men håll käften.. Jag orkar inte lyssna. Jag vill bara vara ifred.
Han tog min hand i sin men jag drog tillbaka den. Jag ville inte vara så nära honom.
-Låt mig åtminstone köra hem dig. Och säg inte att du klarar dig för det gör du inte.
Jag sa ingenting. Justin hjälpte mig upp och jag skuttade fram bredvid honom. Han mumlade något men jag orkade inte bry mig. Jag ville inte bry mig. Så jag gjorde inte det.

Väl framme vid bilen tog han mina kryckor och slänggde in dem i baksätet och öppnade dörren till passagerarsätet och hjälpte mig in. Han höll om min midja och arm medan han gjorde det. Jag tyckte att han sölade medvetet bara för att hålla om mig, för sen så var han tvungen att sätta på mig säkerhetsbältet. Vanligtvis hade jag sagt emot men jag ville inte prata med honom, så jag lät honom göra det.

Under hela resan tillbaka var vi tysta. Inget prat, ingen musik, allt som hördes var mina och Justins andetag. När han körde in på min gata så stannade han mitt på den. Han brydde sig inte om att ingen skulle kunna köra förbi eller att han skulle kunna få böter.
-Gemma, för helvete. Säg något. Jag bryr mig inte om vad, bara säg något.
-Vad ska jag säga. Att jag förlåter dig? Att jag vill bli ihop igen?
-Helst men snälla, prata med mig. Berätta vad du känner.
-VILL DU VETA VAD JAG KÄNNER? VILL DU VERKLIGEN DET? Jag skrek för full hals och jag började gråta. JAG ÄR SÅRAD SOM IN I HELVETE JUSTIN. JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG PÅ DIG. Jag...jag...trodde jag betydde mer för dig. Men det spelar ingen roll nu, sa jag betydligt mer sansat. Det spelar ingen roll. Inte längre. det är slut.
-Det spelar visst roll. Och det kan inte vara slut. Det kan det bara inte.
Jag glodde på honom och öppnade bildörren. Men jag vände mig om och sa med ett spydigt tonfall:
-Nähe, och varför inte det?
-För att jag älskar dig Gemma. Jag pallar inte med att vara utan dig. Varje sekund utan att jag hör din röst eller känner din närhet så känner jag mig tom. Fattar du det? Tom, Gemma, tom. Jag älskar dig så mycket. Han snyftade och jag kunde bara inte låta bli. Jag flyttade mig närmre honom och gav honom en hård kram. Jag snyftade nu också och när jag skulle dra mig bort igen så viskade Justin i mitt öra:
-Jag älskar dig verkligen. Snälla.
Jag viskade tyst tillbaka.
-Jag älskar dig med.
Men jag ville ändå tillbaka, hem alltså. Jag ville inte vara med Justin, inte efter det här. Inte efter hans stora svek. Han öppnade dörren från sin sida, tog fram mina kryckor och hjälpte mig ut ur bilen. Han gav mig kryckorna och gick med mig mot min dörr. Sedan titatde han mig djupt i ögonen, helt allvarligt och sa:
-Älskar du mig verkligen?
Jag kunde inte svara, jag bara nickade.
Han drog min haka upp mot sitt ansikte med sitt finger och kysste mig ömt. Men han avslutade snabbt kyssen, innan jag hade chansen till det. Han öppnade dörren och jag gick in. Innan jag låste dörren hörde jag honom:
-Förlåt.
Jag sjönk ihop där, med ryggen mot dörren. Jag ville förlåta honom men det gick inte. Men kyssen vi hade precis var perfekt. Ett perfekt avslut på vår lilla romans. Jag hoppade upp till mitt rum och och twittrade:
"I thought I meant something. Now I see I didn´t"
Sen kollade jag Justins twees och för bara trettio sekunder sen hade han twittrat genom sin mobil:
"My heart is shattered into a thousand pieces. You´re the reason"

---

KOMMENTERA!