jblovestories

Jag vände mig om och där satt Gemma med ett par aviators i handen.
-Ta dem.
-Läser du tankar?
Jag tog dem och satte på mig dem.
-Hur ser jag ut?
-Snygg som alltid :)

---

Gemmas perspektiv:

Han såg sjukt söt ut i mina aviators. Han såg ju alltid söt ut men... Han hade sett lite sorgsen ut på sistone, kanske var det för att jag hamnade på sjukhus, kanske var för något annat. Jag ville veta, men inte fråga. Han kanske skulle säga det själv.  Jag hoppade på honom bakifrån och han släppte inte taget.
-Gemma, jag trodde du inte kunde gå. Han var jätteförvånad.
-Det är bara en ursäkt för att skippa skolan.
Han började springa och hoppa runt i parken och jag skrattade hjärtligt. Till sist så stannade han men han släppte inte mig.
-Vad är det? Justin?
Han skakade på huvudet.
-Jag försökte vända på hans huvud från hans rygg och kysste honom på munnen.
-Du kan berätta för mig. Du kan berätta allt.
Han skakade på huvudet igen och jag såg att en tår bildades i hans öga. Jag hoppade av på ett ben och kollapsade ihop på marken. Justin vände sig snabbt om och satte sig på huk för att se vad som hade hänt.
-Justin? Snälla... berätta för mig. Jag kan inte hjälpa dig om du inte berättar.
-Ååhh Gemma, sa han och kramade om mig så hårt att jag knappt kunde andas men jag lät honom eftersom han snyftade så mycket. Efter ett tag så släppte han och jag tog ett djupt andetag. Han log sorgset mot mig.
-Justin vad är det?
-Du kommer hata mig...
Nu började jag blir riktigt orolig. Vad kunde ha hänt egentligen?
-Jag..jag..
Jag tog tag i hans hand så att ha skulle kunna berätta det för mig.
-Jag..jag har...kysst en annan tjej...inte bara kysst. Liksom...strulat...fast...mer...me den tjejen därborta. Sa han och pekade på en jättesöt tjej jag inte kände igen sen förut.
Jag vände mig om och släppte hans hand. Jag lät tårarna flöda.
-Gemma...? Förlåt! Jag menade det verkligen inte. Jag förstår ifall du aldrig vill prata med mig igen men du måste veta att jag ångrar det mer än något annat i mitt liv. Jag skulle gjort vad som helst för att få det ogjort!
Han tog tag i min arm och vände försiktigt på mig. Han började också gråta och vi båda grät där mitt i parken. Han tog mig i sina armar och jag grät ut i hans famn. Jag som hade litat på honom. Vad skulle jag förväntat mig? Vi har känt varann i en vecka. Jag hade brytt mig för mycket, jag måste glömma honom. Vad fan. Gemma!
-Gemma...förlåt. Jag vet inte vad jag ska göra nu.
Jag torkade mina tårar med ärmen och släppte honom. Jag svalde klumpen i halsen och försökte resa mig upp även om det inte gick. Justin hjälpte mig upp. Jag harklade mig och började prata:
-Du behöver inte säga eller göra något. Det är ok.
-Är det sant?
-Mmh...
Han lutade sig glatt fram för att kyssa mig. Jag vände mig bort.
-Men det betyder inte att jag vill fortsätta vara med dig.
Han tittade sorgset på mig. Jag tog mina kryckor, gav honom en sista blick och sen hoppade jag iväg. Jag fortsatte hoppa på mina kryckor tills jag såg att det var mörkt och jag satte mig på en bänk. Jag började gråta igen och kastade bort mina kryckor. Min mobil pep till så jag tog upp den. Jag såg att jag hade 12 meddelanden. Ett från Nate, ett från Kahlen och tio från Justin. Jag öppnade alla. I Nates stod det att han skulle till sin flickvän och jag skulle ringa om något var fel. Kahlens var om hur jag mådde och alla Justins om hans bekännelse. I vart och ett av dem stod:
"Gemma. Jag vet att jag gjorde fel.
Förlåt! Jag ångrar det djupt.
Jag förstår dig...förlåt.
Jag kommer sakna dig shawty.
XX Justin"

De hade kommit med exakt en halvtimmas mellanrum. Jag kunde inte hjälpa det. Jag log. Och sen när jag kom på mig så blev jag så arg igen att jag slängde min lur på marken, brevid mina kryckor. Sen började det ringa. Jag hasade mig av bänken och satt där i mörkret på marken och trevade efter min mobil. Jag hann inte svara men jag brydde mig inte, jag fortsatte sitta där jag satt och stirrade på min mobil. Den började ringa efter ett tag igen, jag skulle precis svara när jag hörde någon säga:
-Ska du inte svara?
Jag kände igen rösten allt för väl, den var perfekt, mjuk och öm. Den var Justins.
Jag tittade inte åt hans håll. Jag fortsatte titta på min mobil utan att svara.
-Fick du mina sms. Jag nickade. Jag menar varje ord jag skrev i dem. Förlåt.
Jag tittade på honom och han log lite sorgset men han hade gråtit.
-Ska jag hjälpa dig upp? Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Han drog snabbt upp mig och räckte mig mina kryckor och mobil. Sen satte jag mig ner på bänken. Han tittade ett tag på mig innan han satte sig bredvid mig. Och där satt vi...

---

Tror ni de blir ihop igen??
KOMMENTERA!!!